Att sluta färga håret och släppa fram sitt grå hår, är naturligtvis
en stor existentiell omställning. Det handlar inte bara om fåfänga,
utan vem vill frivilligt bli betraktad som nära sitt Bäst-Före-datum?
en stor existentiell omställning. Det handlar inte bara om fåfänga,
utan vem vill frivilligt bli betraktad som nära sitt Bäst-Före-datum?
Mycket handlar om hur omgivningen ser på en - hur man tror att omgivningen ser på en - men ens egen självbild spelar också in. Kanske är det 50/50?
Ta bara det här med tilltalsnamn. ”Margaretha” (jag lade till det där h:et i 20-årsåldern) och min mans ”Lennart”, har ju efter 1950-talet då vi föddes betraktats som helt hopplösa, supertöntiga namn. Möjligtvis kan ungar få det i andra-, tredjenamn av ren hänsyn till familjefriden i släkten. I stället har en massa ”Astrid:ar” och ”Elias:er”, inspirerade av min generations mor/farföräldrar och egna föräldrar, sett dagens ljus.
Men så HÄNDER det!
I går, på Facebook, presenterades ett nyfödd underverk, det charmigaste, finaste jag sett. Naturligtvis. Där låg hon babytrind med det coolaste namnet föräldrarna kunnat komma på:
”Maggan”.
Jag behöver väl inte säga att jag är fullkomligt tokkär i detta för mig icke personligen bekanta föräldrapar!
Lets go grey!, tänker jag nu. Jag är ju ändå skitmodern!
Grått hår är jättesnyggt - men liten stödjande hand när man kliver av bussen är svårare att vänja sig vid. Fast snällt är det!/Karin
SvaraRaderaJust det. Det är ju det jag menar.
RaderaFast å andra sidan har ju alla redan artiga, rara ungdomar rest sig och frågat om jag vill sitta i stället för dem.
Med grått hår kan man både planka (på T-banan) och snatta utan problem. Tror jag./Lena
SvaraRaderaNej, du hamnar bara i tidningen ;)
Radera